Åhr 1622 then 3 Novembris höltz laga ting i Sköllersta häradt å rättan tingzstadh uthij närwara befallningzmannen erligh och förståndigh Jöns Bock häradzhöffdinge Anders Nilsson i ( ) och Lasse Bertilsson tilförende lagläsare

Nempnden

domare Mons i Attersta

Nils i Winala

Biörn i Egby

Mons i Skruku

Hindrich i Broo

Anders i Öen

Lasse Persson i Hidingsta

Hans i ( )

Per Ingelsson i Frommesta

Jöns Larss i Fellersta

Per Swensson i Froesta

Swen i Sörby

Kom för Retten her Oloff Bonomis cappellan i gällersta, och klagade till Biörn i Egby att åhr 1622 tridio söndagen effter Påscha, hölt han Predikan uthi Sköllersta kyrkia men kyrkoherdens her Hendrichs son messade. Samma dagh och så lenghe som messan hollen bleff förhöll Biörn sigh inne i kyrkian. Men när iagh /: sade her Oloff :/ gick i Predikostolen, gick Biörn aff kyrkian, och bleff uthe på kyrkiogården eller Backen emedan Predicann hollen bleff. När församblingen kom aff kyrkian, uth på kyrkiobacken, stegh Biörn i egby fram till hela hopen och frågade om någon wisste något oerligit stycke medh hans son Anders Biörnsson. Ther till swarade the i (gemen) igen, inthet annat haffwa om honom hört, ähn thet som erligit war. Tå frågade Biörn them alla igen. Tå ähr wår cappillan her Oloff een lögnare och een prat (kars), thet will iagh bewisa honom. Thetta för:ne war her Oloffs klagan emot Biörn i Egby. Tå frågades Biörn i Egby till hwad han här till wille ( komma ) Tå sade Biörn: att iagh kallade honom en lögnare thet nekar iagh inthet till, men icke een prenkare. Tå frågades han ( ) till hwad ordh the på samma tidh hördt haffwa. Ther till the alle swaradhe att thet ordet lögnare thet hörde the nempnas men icke precken. Tå frågades Biörn till hwadh besked han hadhe till sådana ordh, emot sin lärare kallandes honom lögnare. Om han icke hade stält sigh well uthi sitt lefwerne. ( ) och predikat them gudz ordh rettz rent och clart. Ther till swarade Biörn; hwad hans lärdom och leffwerne anlangar, ther uthi weet han honom inthet att beskylla. Uthan theras trätha ärh ther aff kommen at 14 dagar efter Påsche höltz socknestemma widh Sköllersta kyrkia, och i blandh annat ransakades efter, kyrkiones förrådh och tå sachnades bortho een gammal kista ther effter hela sochnen ( ) frågha hwart kistan skulle wara wäghen taghen, och beslötz så them emellan, att then som hade hafft kyrkio nyckelen hender emellan, then skulle sedan till kyrkiones kista, Thå swarade Biörn i Egby: Här ghår underliga till medh wår kyrkionyckel i thet att gamble kärlingar löpa medh honom och sleppa ther In fremmande folk, som ther inthet haffwa att bestilla, kyrkiones ( ) ( ). Tå swarade hela hopen, att the icke wille så skulle handlas medh theras kyrkionyckel uthan sadhe: Skolom wij haffwa ( ärawi..) klockare, så wiliom wij thet wetha, och så kan han boo i sochnestughan, och wij sedan kunno weta huru wij skolom tala til om kyrkones saker. Talade så Biör her Oloff till seijandes ( ) kommer well i hog tå her Johan i Cumbla här war, giordes här om skrifft emellan kyrkioherden her Hendrich Ehnz ( ) hele sochne och hwedz wilkor, tå uthloffwades bleff scrifftligen författat, hwilken scrifft ärh well ännu tilstäds. Tå frågades strax effter samma scrifft, then tå Biörn i Egby i retten framlade. Sus dato then 19 augusti åhr 1619 thes Inneholdh och meningh ähr thenna: Att her Oloff skulle thet åhret 1619 flytia till Klockaregården, och thet åhr beholla halff klockare rentha och alla tillhörendes åker. Men åhret 1620 skulle her Olof behålla alltsammans och skulle thet annat wara förplichtat befwisa sin förman, så witt som hela församlingen tillbörligh tient. Widare framförde så Biörn thesse ordh: Att tå sochnestempnet höltz frågade her Hindrich hela sin församlingh till huru han sigh i leffwerne och lärdom hoos them förhollit hadhe. ther till hela församlinghen swarade: Well och tillbörlighen. Thet samma och nu här för retten skedde. Tå frågades, för hwad orsak skulle thenna frågan skedde och hwadh ther skulle förstås under. Tå swarade the alle, att the wisthe ther under inthet förstås annat, än att her Hendrich plägade årligen sådant spörsmål till församblingen framtala. Tå talade her Oloff samma gong hela församblingen till, huru han sigh uthi leffwerne och lärdom förhollit hadhe hoos them. Tå swaradhe hela församblingen honom lika som her Hendrich, bådhe i sochne (tinget) och här i Retten. Men om klockaregården talade the, huru medh honom bliffwa skulle, om thet skulle bliffwa ther widh som förre war sagt och beslutet på thet Klockaregården kunne behollen bliffwa, och icke aff wansricht förfalla, och mykit annat, medh klemtande i klockan afton och morghon, att påminna folket till bhön och åkallan till Gudh. Tå swarade her Oloff, och tackade them allesammans, för thet att han hadhe fått sin (artighet) aff them. Effter som the honom loffwade och tillsagt haffwa så att ingen Restade uthan Biör i Egby. Tå swarade Biörn: her Oloff: I wethe well, att iah i wintras latt köra till eder i korn, bådhe klockaremåll och annat. Tå swarade her Oloff: Om i haffwa thet framfört, inthet ähr thet scriffwet medh flere ordh som tå fäles i thet att then ene sade Ja, och then andre neij. Doch sade her Oloff på sidstone ähr thet framfört så låter ther widh bliffwa. Äntå sadhe Biörn: Min poike förde thet till eder, och eder poike togh bort säcken för min. Tå sade her Oloff thet wet iagh inthet aff, haffwer han thet giort tå skall iagh straffa honom therföre. Tå frågades Biörn till, om han therföre hade kallat her Oloff een lögnare, att han icke hadhe (effterschriwit) sin scrifft om klockaregården och then han nekat sigh icke haffwa aff honom bekommit klockarmållet. Tå sadhe han Ja. Ther till swarade befallningsman Jöns Bock (thetta) kommer inthet öffwer eens medh saaken här ähr något annat under. sporde så Biörn till hwarföre han på kyrkiobacken hade frågat församblingen till, om någon war som wisste något oerliget medh hans son. Tå swarade Biörn: Orsaken ähr thenna. Jagh haffwer een son som ähr så stoor, att han hafwer tagit tridiedelen aff gårdhen medh migh, och iagh wille han skulle see sigh om een erligh mans dotter till hustru och kom på sijdlighen ther till, att iag /:sade Biörn:/ rådde honom till Jöns dotter i torp, lendzman i häradet. och på samma tidh, kom her Oloff till lendzmans gårdhen medh een annan drengh som och wille sigh medh samma piga befria. Men her Oloff kunne på hans wegnar inthet utretta. Doch sade her Oloff till Jöns i torp: får iagh loff tala medh pigan. Tå swarade Jöns honom, Ja, gerna. Tå talade her Oloff medh pigan på then drenghens wegnar som han hadhe medh sigh. Men pigan wille Ingalundha bewilia her Oloff sitt tilltal. Tå sade her Oloff här ähr fuller någon annan i wägen. kan skee /:sade her Oloff:/ I haffwa hogh till Biörns son i Egby. Men pigan swarade ther till hwarken Neij heller Ja. Tå sade her Oloff: Jagh weet icke om thet kan eller skall skee, ty then samma drenghen, ähr i thet taal kommen, att han skall haffwa sitt omgengho medh een piga som tienar hoos migh och eden skyldh. I medler tidh taladhe Biörn i Egby Jöns i torp till, sin sons (wärf) till hans dotter. Tå sade Jöns: Jagh weth inthet hwad iagh skall swara, her Oloff haffwer uthkommit eett taal om eder son, taghe godha män medh eder, och höre till om han will thet bestå. Tå gick Biörn heem och togh sin granne lasse i Egby medh sigh och gingo till her Oloff och talade honom till. Tå swarade her Oloff effter som Biörn sielf bekenner. Ett taal haffwer här warit om honom men Gudh weet sanninghen, gerna haffwer han lotit sigh finna hoos thenna Pigan som hoos migh ähr, bådhe i skoghen ther hon haffwer gångwall medh mina gether, och ellies andre rum, men huru theras leffwerne henger tilhopa, kan iagh inthet wetha. Men /:sade her Olof:/ Låte honom komma till migh i kyrkian, ther iagh får tala lempligen medh honom, tå will iagh förnimma sanninghen, och sedan seija honom huru sådana saker stå, ähr han tå frij, så (holle fast) i herrans nampn medh sitt gifftermåll. Thet stogh så en tidh: Åther talade Biörn her Oloff till, frågandes honom huru han wille bestå thet taal, som han om hans son hade tuhspridet. Tå sade her Oloff: Jagh haffwer inthet mera uthfört än iagh förre berettat haffwer, och min drengh som migh tienar haffwer sagt migh ther om. Men iagh haffwer inthet sedt theras handell. Min granne /:sade her Oloff:/ haffwer well hört samma ordh aff drengen. Tå kallades her Oloffz granne Nils i Kefuesta fram och frågades om han the ordh hadhe aff drengen hört om Biörns son i Egby. Tå sadhe han Ja. och drenghen /:sade Nils:/ talade orden i wredzmodh. Till thenne sak (besk..) frågades the 12 i retten såtho, och begerdes att the wille seija sin mening. Om her Oloff kunne aff een sådan berettelse, som the nu hört hadhe, Dömmas till een lynare. i thet han icke hadhe skyllt sigh in i Klockaregården uthna hadhe elliest medh sin dreng uppehollit ( ) medh ringandhe alle fester och högtides daghar, hollit warmt effter åhrsenstidhz lägenhet i Klockarstugan, hollit ther een gammal hustro som haffwer hollit reent i Klockarstugan. item om han och kunne dömas till en lögnare i thetta, att han haffwer talat om Biörns son, och berettat för hans fader thet taal som om honom hembligen talades och sådant icke på sitt kall och embetes wegnar, icke bordhe låta wara förteget. Tå swarade the 12 i retten såtho, alle samptligen ther till, att the inthet wille eller kunno samtyckia och döma. Tå frågades Biörn till hwad han wille widare medh sine skälsordh uthföra. Tå swarade han: att thet war skedt aff ett hastigt wredzmodh och harm och kunne thet inthet widare uthföra sigh till något (biståndh) i saken. Tå frågades nempnden om the kunne werija hans 3 marker. The sade neij. Bleff för thenskull saker till 3 marker till treskifftes för oquedins ordh.

Samma dagh kom för retta Nils Siggesson i Winala och klagade till Jöns i Duersta, att han hade kallat honom een tiuff. Tå kallades Jöns i Duersta fram och honom frågades, hwad skiäll han hadhe till sådana ordh. Tå swarade han: Jagh war drucken, jagh minnes thet inthet att iagh sådant skall haffwa sagt. Tå frågades Nils Siggesson, om han hade witne på sådana ordh, han sadhe Ja och kallade fram Carll i Duersta, then giorde sin edh på Lagboken, att Jöns hadhe sådana ordh fält och kallat Nils Siggesson een tiuff. Tå frågades om fler witne woro. Tå framkallades Erich i Duersta och Oloff i teesta, the och åthskilde giorde sin edh, och bekende att Jöns hade kallat Nils een tiuff och sade the sedan alla tree som edhen giort hadhe, att the någre resor warnadhe honom att han skulle holla stilla medh sådana slemma ordh, men thet kunne inthet hielpa uthan han stogh fast widh sina ordh, att han wille them beuisa. Tå frågades Jöns än yterligare till hwad beskedh, han haffr till sådana skälls ordh. Tå swarade han In för retten och hela gemenheten som tilstädes war, att han slätt inga beskedh wisthe ther till. Tå frågades the 12 till om the kunne werija hans 40 mark. Tå swarade the alle, han ähr fatigh och haffwer slät inthet att bötha medh. Doch borde han förthenskull inthet wara befrijat effter han ähr een aff the 12 män i nempnden, som han hafwer brukat skälls ordh på. Bleff likwell för böner skull förskonat medh 3 mark till treskifftes för oquädes ordh.

Kom för retten wellerde man her Hendrich i Sköllersta och klagade till Michill i Mårthenstorp att han hadhe kommit hans dotter Britha Hendrichsdotter, uthi eet ondt rychte, i thet att hon hade skolat födt eet oächta Barn, och thet sedan fåt bort till een forstermoder och amma. Tå frågades Michil till huadh skääl han hadhe till sådana ordh och taal. Ther till han swarade: att han sådan ordh aldrigh hadhe sagt, eij heller skulle thet honom någhon beuisa uthan tån munstringen höltz /:sade han:/ om sednaste åhret 1621 her i Sköllersta, satt iagh medh een min stalbroder Erich Andersson benempt widh bordet och her Hendrichs hustro gaff oss maat. Tå frågade Erich Andersson migh, seijandes hwems ähr thet litzla barnet the här haffwa. Tå swarade iagh, sade Michill, thet hörer een vestgöthe hustro till, som här haffwer sitt tillhold. annat hafwer iagh inthet sagt. Haffuer Erich Andersson annat sagt, thet må han swara till när han tilstädes kommer. Tå sendes bodh effter Erich Andersson, then och här kom för retten, och honom tilfrågades hwad besked han wisste till sådandt rychte som han uthspridt hade, om her Hendrichz dotter. Tå swarade han, att han sådana ordh aldrigh sagt hadhe och inget wisste han medh her Hendrichs dotter uthan thet som erligit war, Tå sadhe her Hindrich till honom. Hwem haffuer tå her Hans i Asker, sendt migh budh om: edre ordh som i så skamligen haffua om mitt barn uthfört. Tå swarade Erich: Thet ähr mera och wärre uthfört än iagh sagt haffr. Tå spordes honom om han sådan ordh i Dryckenskap framtalat hadhe. Tå swarade han och föll till bönen seijandes: om iagh haffuer sådant sagt tå kan iagh inthet annat seija, än att iagh thet inthet kan beuisa eller bestå, uthan aldeles sagt (osanferdeligen) och för sådana hans oquädenes ordh bleff her Hindrichs dotter här för retten frij sagde och Erich saakfelter till 3 mark.

Samma dagh kallades fram för retten Karin Andersdotter i Swinnewadz by, och henne tilfrågades hwad hon wille swara till thet rychte hon war kommen uthi, thet sigh så haffr tilldraget hennes man ähr een knicht, han reste ifrå henne åth lifflandh åhr 1621 och efter hans afresande, födde hon barn 42 ½ vecka ther effter och henne frågadhes om hon hade någon annan barnafader, än sin egen man. Tå sadhe hon neij. Tå frågades kyrkioherden her Isaac i Swinnewad hwad hon om thenna saken wisste beretta. Tå sadhe han: Att någhon tidh ther effter hennes man war bortdraghen gick uth eet rychte att thenne hustrun war hafwande ther till iagh swarade /:sade han:/ synnes eder thet wara underligt att hon ähr hafwande hon ähr ju een gifft mans hustro, och icke tiden ähr förlupen, att hennes man motte Ju wara barnafadren, ty iagh weet tidhen när han reeste sin koos bort. Men när thet kom till then tidhen att 40 weckor foro fullnade och begynnande gå öffuer tidhen, tå begynnade folket undra ther på. I medler tidh kom Jöns i torp lendzmannen hijt i sochnen och kom i taal medh migh /:sade her Isaac:/ tå sade iagh till honom nu begynner ghå öffwer tidhen medh then hustru i Swinnewadzbyn, huru thet står till medh saken kan iagh inthet wetha. Migh synes i nesta draga tijtt och höra ( ) tilstår, thet och lendzmannen effterkom, Lendzmannen berettar, at när han kom till henne, frågade han huru medh henne tilstodh, tå wille hon honom inthet swara och emedan lendzmannen hoos henne war, kom ther een hustro in, benemt hustro Ingridh i Bergh och när hon hade medh thenna sin grannhustro talat, frågade lendzmannen hwad hon sadhe Tå swarade hustro Ingridh i Berg thet ähr lik huad hon sägher. Åther frågade lendzmannen, hwad säger hon, komme medh migh och säger migh thet, och när hustro Ingridh kom uth frågadhe åther lendzmannen hwad hon säger. Tå sade hustro Ingridh thet ähr lika hwad hon säger, thet bliffwer inthet ther wid. Åther sade lendzmannen hwad säger hon tå. Tå sade hustro Ingridh att hon säger, att hon een gongh gick i skoghen effter löff, och ther mötte henne een man och togh henne medh wold. Thesse samma ordh haffuer hon och bekent för sin broder och gårdbo Swen Erichsson benempt. Ther på han giorde sin edh för retta. Tå gick lendzmannen in i stughan igen till henne seijandes till henne ther hon lågh i sengen. Thet tu haffr berettat för hustro Ingridh i Bergh ther widh bliffwer thet inthet. Sägh sanningen, tänk thet (skulle ther) till, sägh så gerna strax retta barnafadern. Tå swarade hon: Jagh troor icke i kunna tvingha migh till att liuga på någon. Tå sade lendzmannen till henne. Tu war mächta godwilligh att tu strax skulle giffua tigh i selskap medh honom, tu hade well kunnat löpa undan honom i skoghen, hon swarade: Jagh giorde och så men han redh effter migh, och när iagh kom in på wägen red han in på migh medh hesten, så att iagh hade ingen undan flycht (föll) honom och bödh migh ett tröijeklede. Tå sade lendzmannen togh tu thet. hon sade neij. Tå sade lendzmannen till hustrorna i samma by: achta ( ) på henne, att hon icke tager sigh något galet före, antinghen medh barnet eller sigh. Effter hon tå war siuk. En dagh eller två ther effter war hon till pass igen. Alt thetta wittnar Per Monsson fierdinzmannen i Swinewad sochn. ( ) och hustrun war bettre bliffwin frågade fierdingzmannen Peder Monsson henne seijandes: huru står nu till medh eder saak, eller hwad seija i nu om thet rychte i ähr kommen uthij hon ( ) hwem skulle wara barnafader uthan min man. Thetta hennes swar hörde een drabant b:dt Jöns Olsson och ähr hennes mans brodher boendes i Nyköpingh att talet haffwer så fallet som för:dt ähr, ther på giorde lendzmannen och fierdingzmannen sidn edh på lagboken. Oppå samma stundh bifaler befallningsmannen Jöns Bock her Hendrich i Sköllersta och her Nils i Ekeby att the skulle tagha henne till lempligt förhöör, och att hon wille bekenna sanningen. Tå kunna the inthet annat swar få aff henne, uthan hennes man war retta Barnafader. Thenne saak skötz till the 12 män i rätten såtho hwad heller the wille werija heller fella henne. Tå swarade the: Effter hon sielff haffwer kommet sigh thetta talet på så må hon siellf werija sigh medh 12 dannequinnor å nästa ting ther på hon och fäste lagh.

Samma dagh kom her Isaac kyrkioherde i Swinewad för retten, och beswärade sigh aat lendtzmannen Jöns i torp hade förbiudit honom eet stycke benempt (Diupet) hwilket haffwer warit brukat under prestegården af 3 prester för honom så lenghe the ther bott hafwa. Ther till swarade lendzmannen, att thet war honom befallt aff welbornde stadthollare Broor Andersson. Tå frågade befallningsmannen Jöns Bock hela nempnden till, om the wisste ther om besked, huru sigh medh samma stycke hadhe. Tå swarade alla Ja att the hade warit ther uthi then tidhen Per Assarsson war fougte. Men Per Assarsson och lagläsaren Lasse Bertilsson kommo icke sielffwa till som sagt war. Tå sågho the på äghorna, och bredewid till ther löper een bäcke emellan Hundeberg och Bäckebergs äghor, Hundebärgs äghor opå then östre sidan och Bäckebergs äghor uppå westra sidan om Bäcken, och ther ähr skildnaden uthi Bäcken emellan begges ägor, och berettades tå, att Hundebergs bonden, holler halfwa Broon öster på Bäcken, och then andre halfparten wester till holler presten i Swinewad medh then bonden i Bäcketorp boor. Tå frågades the 12 i retten såtho till, om the kunno ( ) fisket ifrå prestegården. Tå sadhe the alla neij.

Samma dagh kom för retten Lasse i kyrke(boll) i gellersta sochn boendes och framstäldhe een klagan, att han legdt sin kyrkoherde her Nils i Ekeby, ett stoo, som han skulle hafua på sin resa till högloffligh i åminnelse hertigh Carl Philipz begraffning, men her Nils forandrede sin mening så att han sielf inthet resa åstadh uthan sende sin capellan her Widrich och när her Widrich kom /:som han berettade:/ på resan medh samma stoo, In öfuer (magde) stigen bleff stoet förswagat, att han thet inthet widare kunne bruka på lengre resa, uthan wendte ther om, och legde sigh hest tilbakars till Asker igen, och ther bleff stoet dödt. Tå bleff her Nils tilfrågader att när han legde stoet aff bonden om han förnam thet haffwa någott ( ) Ther till han suarade att han sågh thet inthet, ther före kunne han icke wetha om thet hadhe någo ( ) heller icke. Tå frågades her Widrich till om han såg något (fhell) medh stodet, när han thet ( ) Tå sade han: ja, thet war swullet på manken. Tå frågades bonden om thet så war. Tå sade bonden thet war swullet på rygkotorna, så att thett ömmade lithet. När man togh ther på, men ingen skada hadhe thet ther aff. Och effter bonden höll hårdt ther på att wilia hafwa betalningh för sitt stoo, skötz thenna saak till the 12 män i retten såtho, att the wille gifwa sitt betenkiande antingen bonden skulle tala her Nils till heller och her Widrich. Tå swarade alle att bonden skulle sökia sin skadha hoos her Nils som hest ut legdt hadhe. Tå bleff affsagt att her Nils skulle betala bonden stodet igen, sampt medh leghona, så widt som medh stodet reestes. The bliffwe strax för retten förlijchte att her Nils gaff honom 4 daler och ther medh wara een afftalat saak.

Kom för retten Mons i Dalen och klagade till Nils Biörsson i Åkerby att han hade uthi eet gestabodh slagit honom ett blodsåår i huffwudet och haffwer theras trätha så begynnat: Ther war enn bondhe i gestabodhet be:t Per i Saltorp han spelade på enn Hiulgiga. Tå sade Nils Biörsson: Hiulgigan lather icke well, Mons i Dalen haffr ett paar Blå byxor på sigh, tagh ett stycke aff them och sätt på gighan, så får hon bettre liud. Tå swarade Mons: Then som skall skära mina kleder, tå skall han först skära migh i min troij. Tå kom kökemestaren fram och fick Mons ölstop i handen biudande honom wara lustigh. Tå sade Mons i dalen till sin granne Biörn i Egby, thett willom wij badha dricka uth /: Biör i Egby berettar att Mons hade warit hemma i gestabodhet och drucket emedan the andra woro i kyrkian till Brudhe messan och predikningen, och när the kommo ther ifrå och heem, war Mons mycket drucken:/ och när Mons ändeligen skulle dricka mera sadhe Biörn: skall ( ) dricka altsammans tå skall iagh slå tigh i pannan med kannan. Mera talade inthet Biörn till hono, uthan kökemesteraren kom strax och togh Mons ifrå Biörn. Tå Mons bleff taghen ther ifrå satt Biörns son Nils i Åkraby i wäghen, och han togh up en tallerk och slog Mons eett huull i huffwudet öffwer för öghonen och togh honom i skegget slogh honom emot (skorsten), och ther fick han eett huull i huffwudet baak i nacken. Thenna saak skötz till nempnden, om the wille werija Nils, att han icke hade förwärkat 6 mark för huart såår. The sade neij. Bleff förthenskull Nils saakfelter till 12 mark till treskifftis.

Samma dagh kom för retten Albricht i Fellersta och klagade till sin broder och gårdbo Swen i Fellersta, att han hade skält honom för en tiuff. Tå frågades Swen hwad beskedh han hadhe ther till. Tå sade han: att hans broder Albricht hade några resor tagit höö i hans ladhu, och giffwit sine ökier. Tå frågades Swen hwad witne han hadhe ther till som thetta sedt hadhe. han swarade: Ingen annan än min hustro haffwer thet sedt. Swarade nempnden, henne giffwes inget witzordh haffwer tu /:sade the:/ ingen annan till wittne. han sade neij. Tå frågades hono om han endtligen wille stå fast på then beskyllningh han emot sin broder hade utspridt. Tå swarade han: Jagh kan fuller nu besinna, att wrede och hastight ondt sinne, haffwer kommit migh ther till, och iagh kan inthet widare komma ther medh. Bekende sigh och haffwa sagt osant, och för retten kallade sine ordh igen, och fhöll till bhönen medh sin broder, och the bliffwo för retten förlijkte och Swen bleff saakfelter till 3 mark till treskiptes för oquädenes ordh.

Kom för retten Jöns hustro i Pålsbodha och klagade att hon hadhe mist 19 alnar lärufft som war uplagt hemma i hennes tompt att blekias. Tå frågades henne hwem hon hadhe misstanke till samma lärufft skulle haffwa tagit, Swarade hon: Jagh kan ingen misstenkia uthan strax iagh lärufftet sachnade gick iagh till min syster som bodde ther lithet ifrå, och klagade migh för henne. Tå swarade min syster migh, sade hon, her sömmades handkläder i wår gårdh, som min sonehustru Karin holt på at giöra (helgomdagz) dagen och hon säger thet hörer Oloff i fabbetorp till, hwad sant ähr weet iagh inthet. Men Jönses hustro i Pålsboda satt och gret öffwer sin skada och iblandh andre ordh hon talade sade hon; hadhe iagh tå så myckit igen, iagh finghe eet förklede och eet par strumpor att iagh wille icke skötha mer om, att seija thet illa wara. Gick så ther ifrå och hem. Natt ther nest effter bleff hemburit i hennes gårdh och fanns om morgonen, aff samma wäff 14 ¾ aln och war i trij stycken sönderskurit så att tå icke mera war bortha för henne än 4 ¼ aln. Tå frågades henne, om hon hade misstanke till någon som skulle haffwa hemburit wäffwen. Hon sade neij. uthan iagh tenchte /: sade hon:/ then godhe mannen Christopher i Säby, han lofwade migh thet skulle komma heem igen, och then som hade thet tagit skulle inthet triffwas ther aff. Tå frågades henne hwadh hon gaff hono ther före. Hon swarade. Jagh gaff hono 2 tiogh eggh och een låckebytta. Tå frågades om Christopher icke hade sagt för henne hwem lerufftet hade tagit effter han hade loffwat skaffa henne thet igen. Hon sade neij. Doch på sidstone kom thet ther till, att hon sin meningh och misstanke uttalade och misstänchte sin systerson Peder i Saltorp att han skulle haffwa tagit lerufftet. Fäste förthenskull per i Saltorp lagh till nästa tingh sielffuer 12 sigh för samma rychte och misstanke att befrija.

Kom och samma dagh Lars i Munslet för retten och klagade att han war hender een skada och war skedder när som rijsto på resa till Örebro, hans hustro redh och han gick, hustron hadhe uthij 2 korgar 2 fåår att föra och uthij een påse 14 marker blaggarn i eet stycke 5 marker i thet andra och 2 marker i thet tridie stycket. När the kommo på wäghen in till een lithen skogh benempt Biörkaskoghen, ther ähr een lithhn (gran) stigh ( ) then gick Lars och hustron redh öffwer skogen, uthan omkring. När the kommo fram upå wägen widh een By benempt Näffuesta, tilhopa igen, Tå sade Lars till sin hustro, hwar ähr påsen, som wäffwen lågh i tå sachnade hustrun påsen och stegh strax aff hesten och satte korgarna nidh på marken, och Lars satte sigh på hesten och redh tillbakars och mötte så på wägen sin granne Per i Saltorp. Strax frågade han hono om han icke hade funnit någon Påse på wägen. Han sade neij och som Lars wille ridha fram (bettre) sadhe Peder i Saltorp till hono, tu behöffuer inthet widare ridha ther effter migh mötte 2 karlar på wägen, och the ridho fort haffwa the funnit honom så hinner tu them inthet igen. sadhe Lars till hono: hwad war thet för karlar, Per swarade. Jagh kenner them inthet. Ther medh wendhe lars om igen och drogh sin resa fram till Örebro. Strax effter kommo flere hans grannar effter. Tå frågade Lars them om the hade möt någon på wägen, tå sade the neij: oss mötte inghen. Aff thetta fick Lars i Munslet mistanke till Peder i Saltorp att han hadhe fundnet påsen och frågades Lars till för retten om han wille legga Per i Salstorp fult och fast till saken. Han swarade gudh weet hwem iagh skall leggia till, Ingen kom nest effter min hustru på wäghen uthan han allena. Tå swarade fougten Jöns Bock: Effter som iagh nu hörer saken, will ingen anna legga hono saken fhöre, tå will jag på mitt kall och embetes wegnar thet giöra. och tå Per i Saltorp sade han, skall så well för thenna saken som för then (samma) till modersyster tigh mistanka göra tigh frij på nästa tingh här effter.

Kom för retten Lars Persson i Kalsta, och klagade till Erichs son i sköllersta, att han hadhe belägrat hans dotter. Tå kallades Larses dotter fram, och henne frågades huru theras omgenghe war begynnat, och om drenghen hadhe loffwat henne ächtenskap. Tå swarade hon; wårt omgenghe i thenna saken haffr så kommit till: Min moder wijste migh till Sköllersta till drengens faders gårdh, att bära tijtt een tunna malt som min fader war skyldigh een härre i Örebro schola, och när iagh hade leffwereret ifrå migh malten, satte iagh migh neder i een bodedör hoos drenghens systher, och när iagh gick tijtt, körde drenghen i skoghen medh 2 paar ökar effter löff och kom strax igen. Tå gick drenghens syster uth till ladun att hielpa hono kasta in löffwet, och iagh badh henne fara well och gick min koos. När drengen thet hördhe kom han till migh och fasthölt migh i armen och både drogh och baar migh In i stugom seijandes: Ingebor bliff her hoos oss i natt. Tå swarade iagh /:sade pigan:/ Beware migh gudh, thet thors iagh inthet göra, om iagh elliest will undwika (huggh) aff min moder. Tå togh drengen henne och satte henne up i bänken, lade sigh i hennes knä, bediandes henne ( ) sigh och knepte båda sina hender kringh om hennes midia. Kom så drenhens syster In och han sadhe till henne: gack och lagha oss maat och hon giorde så /:drengens fader war een änklingh, och war tå inthet hemma, uthan war för rester till Arboga till Pinsmessomarknadt:/ När maten war tilredz gingo the till bords, Men så som pigan säger :/ så åth eller drack hon ther inthet och kunno icke heller ther (anthen) slippa ther ifrå och hem, uthan moste bliffwa ther quar öffwer natten. Och så ( ) men iagh /:sade pighan:/ hwar på thet gick up och sade: Jagh bliffwer här inthet. Tå ( ) drengen till och rychte aff hennes skor män tå sade hon. Hwarför giör tu thet. Jagh kan well selff dragha mina skoor aff iagh behöffwer ingen skoodreng. Och om iagh skall bliffwa här i natt, så will iagh ligga ther tina systrar ligga. The gingo så uth i andra stughan och drengen kom effter, Tå gick hans syster uth igen. Tå sade drengen till pigan. Klädh aff tigh kiortelen och legg tigh här i stughan. hon swarade: Jagh legger migh inthet förr än tin syster kommer in att legga sigh medh. Tå sade han: the komma strax Togh så pigan och hoff henne up i senghen och lade sigh ther ned med. men pigan wille inthet legga sigh uthan satt i senghen. Tå sade han legg tigh, och giorde så sin eedh, att han wille inthet illa göra henne, och medh thet samma kom hans faders legddrengh in, och han stegh strax up i sengen, och lade sigh widh weggien och pigan bekende hon lågh emellan them om natten. Om morgonen stodh hon bittida up och gick in uthi andra stugan, att cleda på sigh tå kom drengen effter henne in i andre stugan och sin ( ) till med henne. Tå swarade hon hono: Du haffwer nu gång effter gong ( ) nu ähr och dagh och ( ) hollit migh quar i naatt och nu kommer tu och will göra en hora aff migh tå gick drengen emot migh som ingen erliger drenge. Ellers huru kommer thet till, att tu haffwer så stoor lust till att skämma migh. Tå sade han: Giör min wilie om iagh ähr een erligh dreng tå skall iagh göra tigh ( ) (igen), och ther medh bleff pigan öffwertalat. Mest alt thetta bekende drengen wara sant men thet wille han icke bekenna, att han hade loffwat henne ächtenskap. Tå bödz hono edhen att han skulle sverija, att han icke hade loffuat henne ächtenskap, men then edhen wille eller kunne han inthet göra och genom myckit tiltaal och ( ) swar som för retten föll. Kom tå på sidstlidhen ther till, att han tå för retten uthloffwade tagha henne till ächta effter som han förre uthloffwat hade häradet och häradshöffdinge skänchte hono sin sachöre uthi thenna saak men konungzsaken skulle han förskaffa sin husbonde effter han ähr een frelsebonde.

Kom Lasse Engelbrechtsson i teesta för retten och klagade till Bengt i Sättra, att han försåtligen hade öffwerfallit honom medh hugg och slagh och haffwer sigh så tildragit Lasse Engelbrechtsson och een aff the 12 i nempnden woro satte till rothemester, att uttaga drengePenningar som skulle giffwar the drengar som uthnempnde woro att tiena widh swaffuelbruket och när the ( ) färdades omkringh sochnen samma penningar aff sochnen och rothen upböra, och kommo så till Bengt i Sätra, och när the tijtt kommo war Bengt inthet hemma. Tå frågade the hwar han war. Tå swarade hans stiufson, han ähr gongen till Boo, om han nu ther sitter och dricker weet iagh icke. Tå sade lars: Nils Siggesson och iagh ähren hijtt komne, och wiliom hafffwa Penningarna som swaffuelsbruksdrengar hafwa skall. Tå sade Bengtz stiuffson. jag iagh will legga them uth ter fadern icke ähr hemma. ( ) fick the penningarna, och the gingo ther medh sin koos till een annan by och drengen gick till sin fader och sade hono att han hade uthlagt 4 öre drengepenningar för honom till swaffuelbruket. När drengen hade sagt sin fader thetta, ther han satt och drack, swarade hans fader och sade Lars ähr migh penningar skylligh, hwij togh han icke ther aff och lade uth för migh, togh tå tina penningar igen huar tu will, inga penningar betalar iagh tigh. Tå swarade drengen: Jagh skall och så giöra och gick ther medh sin koos och genast till ( ) ( ) Nils Siggesson och Lars Engebrechtsson igen. Uthij een by benempt Helleboda och mötte them uthan för porthen, när the skulle ghå ther ifrå och sade strax till them, iagh will hafwa mina pengar, iagh fick eder, fadern will inthet bestå migh thet effter I Lars ähre hono penningar skylligh. Tå sade Lars. Jagh ähr honom inga penningar skyllig och inga får han aff migh. Tå sade drengen: Tu skall få migh penningarna igen eller här skall wanka annat och meth thet som nu kom Bengt i Sätra effter, och när han kom sade han till Lars Engelbrechtsson tu skall betala migh the penningar tu ähr migh skyllig. Swarade Lars: Jagh ähr tigh inthet skyllig. Tå sade Bengt: få du skam så wisst som tu ähr migh skyllig, och strax sprang Bengt till lars och sköt honom omkull uthi een buske. När Lars wende sigh om och wille resa sigh up slog Bengt honom i rygen medh yxehammaren, och drengen sprang till een stöör och wille slå medh. Tå sade Nils Siggesson: Håll up i gudz nampn och mörde icke mannen, här ähr lagh och rätt till, och swara före hwadh i allaredo giort haffua. Tå stegh drenghen till hono, seijandes: Later tu mig icki få penningarna igen, tå skall tu få mera, så nödgades Lars få honom penningarna igen ellies hade han fåt mera hugg och ther medh skildes the åth. Thenna saak skötz till the 12 i nempnden, hwad then syntes här om: Tå sade the: Intit kan man rächna ( ) försåt icke eller för edsöres ( ) till ( ) effter ingen blånad eller blodsår icke ähr sedder. Men effter the haffwa lupit öffr byamarken effter them kunne wij inthet annat döma än att the Ju medh berådt modh woro komne att wilia them skada, synnerligit Bengt i Sätra som upeggade drengen på sigh, sedan han kom. Bleff förthenskull Bengt saker 40 mark till treskifftes.

Kom her Hendrich i Sköllersta för retten och klagade till sin granne Anders i Ålesta, att han hade ihiälslagit för hono 2 åhrs gammalt (beekson) och 3 ( ) getter. Ther till Anders inthet neka kunde, uthan att thet war så aff hans handwärk tilgonget. Tå frågades honom hwarför han thet giorde, och slogh så mongha till dödz. Tå swarade han: the giordhe migh skada uthij min fallawreet. Tå swarade lendzmannen Jöns i torp: ther war ingen skada giorder som kunne fallet något skada, ty iagh war ther och besågh skadan. Thenna saak skötz till nempnden, om the kunno werija han ( ) tå sde the: thet ähr well 40 marker saak effter laghe, och kallas hiordahugg men effter han ähr myket fatig, ( ) han dömmas till 40 mark så ägher han inthet att bötha medh ther före bedia wij för honom, att han ( ) her Hendrich jemngode getter och bötar 3 mark för hwart stycke. Bleff ( ) förskonader att böta 12 mark till treskiptes.

Kom för retta Lars Andersson i Hidingsta och klagade till Lasse Olsson ibm, att han hade utan någon orsaak slagit honom een skråma i huffwudet på wägen hem ifrå Örebro thet lars Olsson för retta bekende. Bleff saker för såramålet 6 mark till treskiptis och Lasse Olsson skall betala stadzskäraren.

Kom för retta Jöran i Eneby och klagade till sin granne Simon i Nynäs att han hade kört eett stycke åker ifrå, thenna Simon war inthet tilstädes, saken skötz up till nästa tingh.

Kom för retta Arfwid i Baggagierde och klagade, att han hade stadt sigh een pigha be:dt Kirstin Lars dotter och hon kom till han een månadt effter michelmessan åhr 1621 och bleff (aldrigh) i sin tienst in till 14 dagar effter pingstedagh åhr 1622. Otta dagar effter pingstedagh ( ) pigan förloff, att gå ( ) Anundh i Ledh och Nils i Torsta thet hennes husbonde henne öfferlet. När hon gick bort togh hon sina besta cleder på sigh men när hon kom igen hade hon the clädh icke på sigh, som hon hade när hon gick bort. När hon nu kom hem igen bleff hon om morgonen siuk och hennes husbonde gick medh sin hustro i skogh att göra löff. När the woro bortgongna sat hon sigh up och sömmade then dagen een särck åth sigh ( ) ( ) När hon förstod att matfadren med sin hustru kommo heem af skogen lade hon sigh till sengen igen. Andre tagen ther effter sade hennes matfader till henne: Kierstin orkar tu i tagh ghå i wall medh wara gether iagh behöffier poiken medh migh i skoghen. Hon gick wall medh getterna och hwad hon hade till ( ) cleder them togh hon medh sigh och tuettade them om taghen i skoghen. Om affton sade hustrun till sin man. När han war heem kommen af skoghen. Jagh troor wist wår pigha will gå sin koos, effter hon så allehanda lagar om sigh med tuettande sömmande och annat warije. Tå swarade mannen hon ähr nermast till att ( ) om sin tygh. Men will hon gå sin koos så ligger ju ingen i farstugan, hon kan thet well göra, och gifwa oss thet tillkenna, samma natt effter han förnam att drenghen skulle achta på henne, graff hon sigh uth under syllen i stugan, ty stughan war ny, och stodh något lithet up ifrå Jorden, och lop ther med sin koos, och när hon war uthkommet hade hon gåth genast bort i een ladu i fägården, och ther löst up een halmkerffue, men hwad hon hade hafft ther uthij wisste hennes husbonde inthet. Togh så om natten hans öök, och redh sin koos och ökn kom sielffwer heem, under dagen ther effter hon war bortfarin, emot aftonen och i then tiden hon tiente sin husbonde klagade han nu här för retten, att hon then ene tiden effter then andre mist bort humble 1 ½ ( ) Jern tu ( ) penningar 7 mark och redda förskin 2 ( ) för hwilka pertzeler han henne misstenker och att hon samma pertzeller han henne mistenker och att hon samma pertzeller skulle hafwa (solgdt) till sine målsmän och the sådant sedan gömt . Tå kallades the bådha fram, och them tilfrågades, om the hade sådant sagt eller om the wiste hwart pigan war taghen wägen. Tå tillbådo the sigh båda twå, att wilia göra sin eedh, att the för:de pertzelar aldrigh hade wisst uthaff, och att the hadhe them aldrigh sedt, eij eller wiste hwar pigan war, antingen på een ort eller annan. Tå kom fram een hustro benempt hustro Britha i Wiltungen uthi Lennes sochn boendes seijandes: Jagh weet hwar pigan ähr. Tå frågades henne hwar hon ähr. Hon swarade: Pigan war hoos sin faderbroder Lasse i galnetorp och han haffwer skaffat henne husbonde i Wingåkers sochn Tå bleff Arffwid befalat aff nempnden, att eftter han hörde hwar pigan war, skulle han begiffwa sigh tijtt effter henne, och så lagha att hon kommer tilstädes till nästa tingh.

Kom för retten Mons i ekeby fierdingzman och klagade att hono war skada skedder på eet rogfall i thet, att när roghen war så nära moghen, att han innen een dagh eller tuå skulle skäras. Tå frågades hono aff hwem hono skadan skedder war. Tå sade han. Jagh haffwer misstankar att min granne Carll i Frommesta. Tå kallades Carll fram och honom tilspordes hwan han här till suara wille: Tå sade han: Jagh kom een gongh gåendes then wägen fram ther roghfallet war och skulle gå i skoghen att hugga Hiulseeke, och när iagh kom till fallet war gierdegården neder brutin och een hoop boskap ther inne. then körde iagh uth, och täpte sedan gärden well up. Tå frågades honom hwem boskapen tillhörde. Tå sade han, sompt war min och sompt min grannes Jon i Södergården, och een deel weeth iagh inthet hwem han hörde till. Tå swarade Mons i Ekeby: Alt bortåth een godh tidh, fans alltid thenne Carls och hans gårdboos boskap hoos fallet och wille ther gin och ingen annan boskap /:sade Mons:/ hafwr iagh ther sedt. Tå frågades Mons om han hade lathit godha men sedt then skada, som han klagade öffwer. Tå sade han ja, Jagh haffwer ther hafft 2 gode män som ähr Mons i Attersta domare och Jon Ingolsson i Frommesta. Tå frågades han huru the hadhe syndt och huru stoor skada Mons kunne wara widerfarin. Tå sade the fallet war alt öffwer illa farit och som wij effter wårt samwete kunne döma tå haffwer Mons wist lidit skada till 12 rökar ty rodhen hadhe warit mächta herligen. Thenne saak skötz till the 12 i retten såtho, om the kunna werija Carll att han icke skulle betala Mons the 12 rökar rogh igen, och ther till förwerkat 3 mark. Tå sade the alle: Att thens boskap som ther inne ähr funnen ( ) än, alltid sedan söcht till att komma ther in, thet ähr ( ju tanke) nogh, att han haffwer giort skadan och moste förthenskull betala Mons sin rogh igen effter lagen och the 3 mark ther till medh till treskifftes.

Kom för retten Hemming Bengtsson borgare i Örebro och klagade till Jöns Pedersson i Gryt, att han hade köpt aff hono een oxe och när han oxen köpte war han öffwerens medh bonden att oxen skulle gå ther quar, så lenge åkergierdz bethet rächte. I medler tidh resthe Hemming bort, och kunne icke på 14 dagars tidh komma heem, som sagt war them emellan, tå the giorde afskied medh hwar ( an..) om oxen, uthan kom äntå icke i 14 dagar heem. I medler tidh sende Hemmingz hustro bodh till bonden, och latte bidia bonden han wille föra oxen heem hon wille well betala hono omaket. Men bonden effterkom hennes begeran inthet. Tå framkallades Jöns i Gryt och hono frågades hon hwad han här till wiste swara. Tå sade han: Oxen haffwer iagh sålth hono och loffwade hono att oxen skulle gå i mitt åkergierde uthi 14 daghar, thet haffwer iagh och effterkommit men haffwer iagh inthet loffwat hon, hwarken till att wårda wachta eller föra hans oxe hijt eller tijtt. Tå swarade hon borgaren: Min hustro haffwer legdt een aff hans grannar, som skulle fhöra oxen in till staden, tå haffr Jöns swarat: iagh förer hono fuller sielff in. här nekar Jöns aldeles till. I medler tid ähr oxen kommen till skogz, och ännu till thenna tidh icke igen funnen, och ähr borgarens meningh, att Jöns skall wara förplichtigat skaffa honom oxen tilstedes till byen igen. Ther till swarade the 12 i retten såtho: Bonden hafuer sålt hono oxen, och så lenghe han haffwa loffwat hono, att oxen skulle gå i hans gierde. thet haffwer han hollit honom och äntå 3 weckor öffr. Icke kan heller borgaren medh witne bewisa att bonden haffr tagit oxen i sin wordnat therför /:sade the:/ ähr bonden ick förplichtigat att skaff hono oxen igen uthan köpmannen sökir sielffer sin oxe igen.

Thesse effter:ne hemman bliffwo på thetta tingh upbudne
Een gård i Frommesta nest then sönnersta gården i Ekeby sochn – 3 gong
Een gårdh i Ledh nest westra gården – 3 gonghen
Medlerste gården i Herminge i Gellersta s – 3 gonghen
Norregården i Duersta i Sköllersta s – 3 gonghen
Norregården i Winala – 2 gonghen
Södre gården i Säterböle – 3 gonghen
Korpetorp i Swinewadz s – 3 gonghen